Lite som om Martin Timell hade lattjat med photoshop, zebra, Hektar och prickiga kuddar

Jag har inte riktigt förälskat mig i de där omskrivna Conscious-kuddarna utan istället kärat ner mig i dessa som genom en vändning kan förvandlas till svart kudde och  - hepp! -  vit kudde - hepp! - svart - hepp! - vit. Kudd-kärlek.

Jag skäms när jag inte svarar på era frågor. Förlåt! Tydligen har det också varit problem att kommentera i bloggen. Hör gärna av er om det fortsätter så, men enligt "it-avdelningen" ska det vara korrigerat nu. 

I gårdagens söndagsbild skymtade man en bildserie som alla tror är taget i en automat och hur bedårande det än hade varit att pressa in familjen i Fridhemsplans fotoautomat (finns den ens kvar där??) så är det inte alls så vi har gjort. Nope. Här kör vi photoshop-style och klick-klick-klick så var årets julkort 2010 fixat. Jag gjorde "remsan" i photoshop och klippte sedan in tre i rad på ett framkallningsanpassat format, skickade på framkallning och klippte sedan i tre delar. 

Hade vi inte redan gift oss och skickat ut tack för länge sen, men annars är det en kul idé för tackkorten. Lite som om Martin Timell hade lattjat med photoshop. Hemmafix alltså. 

Zebra boomar verkligen. Inte mig emot. Shorts i stl 134-170, bästa sommarklänningen för nästan inga pengar alls i stl 92-128, mjukisshorts i stl 68-92, stor (130x150 cm) sarong funkar som båda sjal och på playan och till sist gillar både servetterna och kuddfodralen.

Älskar Arne Jacobsens melanin-serie. H som i Harry. Tack K+F. Ni vet väl att det nu finns trälock som passar till porslinsmuggarna (och mjölkkannan)? Fint om man vill förvara i stället för att dricka. Tant som jag är, föredrar jag koppar med öron, men nu finns det få argument kvar att inte köpa design letters...

För 149 kronor kan man få en kläm-Hektar. Jättefin. Jag funderar på vilken hylla den ska komma upp. 

Gårdagens inlägg innehöll också mitt favvocitat. Det kommer från Society6 och kan beställas som kuddfodral, iphone case, tisha, väska, print och gud vet vad. Bästa Society6, lite som att gå på galleri i cuber. Love it!

Söndagsbilden

Jag bommade torsdagens tema (på köksbordet) fast att det var ett utav mina favoriter. På köksbordet står i alla fall rosorna fortfarande kvar, fast en verkar ha ruttnat. Å andra sidan är en rutten ros en piss i Mississippi om man vet hur osäker jag kände mig när jag kom hem med en bunt rosor under armen i onsdagen. Hade väntat mig betydligt större katastrof än en rutten ros. Fast jag undrar så klart lite vad det beror på?  

I morse sa jag till mannen att hade vi gift oss idag hade jag velat ha fresia i buketten. Sen kom jag på att jag kanske hade det. Jag kan allt för lite om blommor. Freisia fick jag lära mig att man kan ha med rosor, för att de tål varmt vatten, även om de slår ut snabbare. Till skillnad från lövkojan som får stå i en annan vas, den vill nämligen bara ha kallt vatten. Och oj, vad den doftar starkt! Tänk vad mycket jag fick lära mig sist av min favoritgubbe på torget. 

Avslutar veckan med mitt (just nu) favoritcitat on enhörningen. Varför inte?

Fler söndagsbilder aka bidrag till Fabriken hittar ni just precis inne i Fabriken. Dit ska jag bege mig och bläddra igenom kvällen godnattsaga. 

Men hallå världens bästa granola

Efter en tredje omgång granola av den här sorten (eller hederlig gammal müsli som vi också har kallat den) tänkte jag att nu måste jag minsann testa något nytt. Känns lite 65+ att köra fast och hitta favoriten på första bästa. Nä, vi unga vi provar runt lite, exprimenterar. Minsann.

I samma ögonblick jag tänkte tanken dök detta förnäma inlägg upp i LivetHemma-bloggen. Banangranola av ingen mindre än David & Luise, från Green Kitchen Stories. Mina idoler minus kött. Och vips fick jag användning för min Kung Markattas kokosolja från nyttighetshyllan på ica. Äntligen.

Banangranola (1 stor burk)
7 dl (250 g) havregryn
1 dl (80 g) sötmandel, grovt hackad
1 dl (
80 g) pumpafrön
¼ tsk malen vanilj
1 nypa salt
3 msk kokosolja, rumstemperatur
3 msk lönnsirap eller flytande honung
2 mogna bananer, skalade och brytna i mindre bitar.
Jag la även till 1 dl linfrön och 1 dl solrosfrön

Sätt ugnen på 200°C och klä en bakplåt med bakplåtspapper. Blanda havregryn, mandlar,  alla frön, vanilj och salt i en stor skål. Ta fram en ny skål och häll i kokosolja, lönnsirap och banan. Knåda allting med händerna tills det blivit en jämn smet. För över banansmeten till skålen med de torra ingredienserna och blanda ordentligt. Sprid ut granolan i ett jämnt lager på bakplåtspappret. Rosta i ugnen i 15-20 minuter. Titta till granolan regelbundet och rör om med en träsked efter ca 8 minuter så att den inte bränns vid. Förvara i lufttäta förvaringsburkar.

Alltså, den godaste granolan är korad. Granola med guldmedalj runt halsen var det här. Prisutdelning på andra försöket, också lite oldie va? När ändå kokosoljan var framme passade jag på att göra fröken Hiltons (min kompis, inte Paris) lur-kokosbollar. Efter smakprov ska jag lära er hur ni kan lura era barn (eller män) så att det på riktigt tror att de äter socker när de i själva verket äter frukt. Det ni!

Sniff sniff

Jag var på NK i fredags. Det finns en viss runda jag alltid går på NK. In hos doftjusen, hej till Byredo, sniff-sniff. Men jag hann inte komma fram till dofthörnan förrän jag blev påhoppad av en söt tjej med snygg flaska i handen. Känner ni till Agonist? Ett svenskt dofthus som funnits sedan 2008 och gör naturliga dofter inspirerande av det nordiska klimatet och kulturen. Ljuvliga dofter, snygga flaskor.  Direkt upp på önskelistan hamnar Agonist - The Infidels.   

En annan omskriven pärla är Verso som sägs vara åtta gånger så effektiv än vanlig kräm. Oavsett effektivitet är förpackningen klanderfri, om man bortser från vissa likheter...

Favoriterna Byredo har lanserat så många doftnyheter att man lätt glömmer deras gamla godingar, såsom Blanche.

Med inspiration från Pinterest lyckades jag måla leo på naglarna med hjälp av lack, penna och överlack. Krävs nog en viss träning innan högerhandens naglar blir felfria. För 29 kronor kan man (om man vill vara fjortis för en dag) köpa dessa klistermärken som man fäster på naglarna, noll torktid. Leolove!

Bruce, jag måste erkänna, du är inte min cup of tea

Vi måste nästan pratat lite om det här med Bruce. Jag hade ju egentligen inga höga förväntningar. Nästan på förhand hade jag räknat med att checka av något jag länge velat uppleva snarare än en musikalisk resa av rang. Men ändå. Jag blev lite besviken. Visst, gubben är över sextio och river av en +3h lång konsert, absolut. Hans röst håller hela konserten igenom och hans storband kan sin sak, absolut. Men kom igen. Han har gjort det här i hundra år, är det något han borde ha så är det rutin. Man måste nog vara hard core fan för att fatta grejen. Jag fattade inte mycket. 

Alla verkar älskar Bruce. Jag hade hört talas om hans förmåga att prestera live, hans förmåga att improvisera, överraska, hans inlevelse, övertygelse och intensitet. "Han tar inte ens en paus".  Efter tre timmar hade jag känt igen tre sånger och önskade mig paus mer än någonsin. Det är klart som korvspad att jag inte är målgruppen. Men. Jag hade väntat mig mer snacka, bortsett från hans halleluja-moment och Sverige-är-såå-speciellt-för-mig (vilket alla fans verkar tro att han bara säger i Sverige) var det förvånansvärt lite snack. Jag hade väntat mig mer igenkänning och mer spontanitet. Dans med födelsedagstjej ur publiken räknas, men fyller inte min kvot.  

Jag som gillar musik var helt oberörd. Det mest känsloladdade ögonblicket var balladen då ficklampe-apparna lös upp hela Friends arena som fullkomligt glittade. Men det kändes samtidigt lite som att gå på en husvisning och det man fastnar mest för är soffgruppen. Inte omgivningen, inte tomten, planlösningen eller köksluckorna. Soffgruppen. Ficklampe-apparna.

Sorry Bruce, jag känner noll tillstymmelsen till nyfikenhet att knappra in Springsteen på Spotify. Nope, inget sug. Jag tycker tyvärr inte att det räcker med att vara +60 och orka. Men det är inte dig det är fel på, det är mig. Hundratusentals människor älskar dig, Bruce, men inte jag. Som så ofta avundas jag de som är helt hängivna så jag försöker absolut inte vara fröken tvärtemot här, det nådde bara inte fram till mig. 

Bilderna, som ni vid detta laget har förstått har absolut ingenting med texten att göra får bli mitt bidrag till Fabrikens söndagsbild, i Fabriken hittar ni också flera dito. Till skillnad från Bruce var förväntningarna på körsbärsträden i Kungsan helt infriade mot mina skyhöga förväntningar.

Sagolika, storslagna och enastående, alltihop på en och samma gång!

Jo, en sista sak. Jag skulle gärna vilja läsa en recension av någon som inte har följ farbror Springsteen land och turnérike runt och dessutom läst 20 högskolepoäng i Bruce-vetenskap. Sen vill jag också tillägga att kvällen som helhet med med min stilige man och urhärliga vänner söderifrån i sällskap gjorde mitt första Bruce-möte ändå angenämt. Väldigt. For you - I do anything! Klart slut.

Metalliskt i Fabriken

Jag har alltid varit väldigt mycket åt silverhållet. I inredning, i smycken, i detaljval. Tills för några år sen. Kanske började allt med klockan. Ett spontaninköp sista dagen på Manhattan, år 2011, öppnade dörrarna för min guldiga acceptens. Fast förmodligen är jag bara trendtorsk och all denna guld och koppar pop-up är rent ohälsosam för jag fastnar som insekter runt ett flugpapper. Men bäst av allt är blandningen - det gamla med det nya. Mina vigselringar i vitguld möter klockan. Mina silverljusstakar möter mina nya i guld (vi snackar färg inte material här).  Som alltid, kombon. 

Min favoritdoft är ett bra exempel på kombon med sin förpackning i vitt, svart, silver och guld. 

Årets kalender i brons, alla dessa hemma-sprayade (numera ett missbruk) burkarna, mina älskade ljusstakar från Nappula som jag trånade (läs tiggde) efter här tillsammans med en gäng metalliska saker som fortfarande står högt upp på önskelistan.

Fler metalliska saker finns att beundra i veckans tema inne på Fabriken.

Dagens köp

Efter att ha sett den här klänningen hos duktiga Helena åkte jag med ilfart till Lindex. Ilfart! Men förutom finaset sommarklänningen hittade jag den här. Har ni sett något så fint? Jag dog nästan mitt på butiksgolvet. Sötaste baddräkten jag sett. Jag gömde snabbt undan intillhängande hästbaddräkt så fyraåringen inte skulle bli förvirrad och sa; "Titta Ester, nästan som leorad och giraff!" Bästa säljsnacker ever. Köpbeslut direkt.

Ett Eiffeltorn som bas

Hur ofta har ni inte fått tipset att välj en enkel bas och låt accenterna poppa. Jag hör det varje dag. Eller kanske inte varje dag, men det känns som en tagen klyscha, n'est pas?  Jag skulle vilja se mer av "investera i ett guldEiffeltorn så är kusten klar" eller, "köp en cerise soffa, du kommer aldrig någonsin i världshistorien att ångra dig", "för tusan, kör på en gul fond". Mer Eiffeltorn (eller motsvarande) i basen säger jag.  

Det är tema stilleben i Fabriken. Jag hade tänkt att lämna WO. Jag hade ingen inspiration, ingen tid, inget batteri i kameran och förutsättningarna var minst sagt dåliga. 

Stilleben. Dessa som kreativa hörn som enkelt och ofta kan få nya uttryck. Jag har medveten många ytor för små kompositioner i mitt hem. (älskling, läs vårt, men du är ju knappast delaktig i själva stilleben:andet!) Så dagens tema var, trots dålig utgångspunkt, en walk in the park.

Eftersom jag älskar prylar står det ju redan ett par fem, sex stycken stilleben i vårt hem. Om vi nu inte lägger så mycket vikt på att dagens stilleben måste vara genomtänkt och fixat för officiellt styling. Nä, en burk för en tia, ett print från citatdrottningen, en vas som gör mig glad, en vissen kvist från gatan, en ljusstake från förr och ett Eiffeltorn från missbruksträsket Tradera. Tjoff!

Inte så mycket att snacka om. Stilleben. Check. Nu over and out och över till Fabriken.

Sköna maj, välkommen

Hej vad det går. Redan 1 maj. Sköna maj.
Vackraste årstiden på året. Tänk vad snabbt det går ändå. Inte klokt.

Vill passa på att säga att jag uppskattar varendaste en av er som tittar in här, all kommentarer, till er som skriver mail och till er som tittar in utan att maila eller skriva kommentar, er också. Absolut. Tveklöst. Tack. Tack. Tack.

Hoppas att ni har en skön första maj. Inte klokt så snabbt tiden går. Sa jag det? Jaha.

Om att prova kläder fem dagar före festen

Men Herre Gud i höjden ska det vara så svårt? Det är väl bara att ta något. Jo. Ja. Det kanske det är. Fast ändå... Jag dividerar högljutt med mig själv. Mitt alter ego säger till mig att skärpa mig och inte vara så brudig. Prova kläder fem dagar före en fest. FEM DAGAR! Det är ju urlöjligt.

Men jag hänvisar till att om ingenting (!!) passar måste jag faktiskt hitta något nytt och det kan ta tid. Sånt kan verkligen ta tid. Min osynliga, men ack så kritiska publik framför ett högt stönande, pekar sakta men säkert med sitt långa pekfinger mot vår garderob. Den är full. Klänningar är nämligen något jag absolut inte kan göra mig av med. De har så många inbyggda minnen som jag tror kan försvinna med själva plagget.

Den rosa med volanger som jag hade på ett alldeles speciellt bröllop i Värmland, och samma år på en fantastisk 30årsfest. Den samma rosa som jag köpte när vi seglade i Italien. Jag provade festklänning med jeansshorts och tillhörande flippflopps. Klänningen låg sedan stuvad i förpiken runt Elbas kust. Minnen.

Eller den gröna som jag hade på bröllopet då jag fick äran att fotografera det fantastiska brudparet och skorna från resan när jag köpte alla skor i samma färg. Jag trippar runt i mina klackar och snörper på munnen. Kanske den här är bra ändå?.. Kanske. Vad tycker ni; grått, grönt eller cerise?

Från soffan hörs fyraåringen:
- Vad fin du är, mamma. Får jag också ha sommarklänning nu?  

Älskade unge.